måndag 24 december 2012

God jul och länge leve mangeln!

Häromdagen hörde jag Amanda förklara för en kompis varför hon och jag älskar julförberedelser.

-    Du förstår, vi gör inte så mycket resten av året. Mamma stryker inte dukar och bakar inte bullar…
Det lät ju inte som om jag är någon supermamma precis och jag känner mig inte som någon sådan heller.

-    Till jul gör vi allt det där som vi inte hinner med under resten av året, fortsatte Amanda.  Vi gör det grundligt. Mamma stryker alla dukar och vi bakar dubbel sats bullar, gör korv och putsar silver.
Det här fick mig att fundera på varför jag, och numera vi, ägnar oss åt sådana udda hushållssysslor. Just före jul.  Är det bara för att vi alltid gjort det?  Nej, det finns något annat där…

Det är en lyx att kosta på sig att få göra saker från grunden. Att det faktiskt får ta tid, gör att saker får sammanhang.  Vi är närvarande i hela tillverkningsprocessen, som det skulle heta i dagens näringslivstermer.


Häromdagen dammade jag av mammas gamla mangel från 60-talet som står i ett bortglömt hörn av källaren. Dagen innan hade jag stänkt en hel hög med dukar, Damast, bomull, med och utan julmönster.  Stora och små dukar för att inte tala om linneservetter, tillräckligt stora att kunna knyta runt halsen vid ett bättre julbord. Alltihop låg sedan och gottade sin fuktiga tillvaro för att bli riktigt mangelvänliga.
Så slog jag på mangelns lilla svarta strömbrytare, så som de såg ut på 60-talet, och maskinen brölade igång. Det brummande ljudet och den lilla rosa lysande lampan på ”Ironrite” från Osby, slungade mig nästan 50 år bakåt. Då trodde jag att namnet var förknippat med dåtidens stora TV-deckare, kommissarie Ironside. Det finns ju olika sorters mangling.


De gamla bilder som fladdrar förbi på näthinnan är främst mamma Märtha, sittande i vid den uppställda mangeln i köket med ett berg av stryktvätt i en tvättkorg bredvid sig. På den tiden handlade det inte enbart om juldukar utan alla lakan, handdukar och även pappas skjortor, hur hon nu kunde vända och vrida på dem så att blev släta. Och detta gjordes varje vecka.


Så börjar jag min julmangling.  Med den lilla knästyrda pedalen trycker man till och rullen sänker sig och roterar. Den vita damasten dras in under rullens stenhårda tryck. Man måste sträcka duken innan den försvinner in i mangeln, annars blir det veck.  Det hela måste upprepas ett par gånger och duken ringlar ner på baksidan. Jag drar med fingrarna över det vita linnetyget som blir blankt som siden och alla ornamenterade vävda slingor framträder nu.  Jag viker försiktig den varma och fortfarande fuktiga duken och hänger på tork på tvättlinan i taket. 

 
Undrar om husmödrarna för 50 år sedan kände samma njutning av det nystrukna under sina fingrar. Förmodligen inte. Det var nog bara en del av vardagsslitet. Och nu är det lite lyxigt att kunna ta sig tid till sådana trivialiteter som att mangla dukar. För mig är detta att leva i nuet utan krav på att det ska finnas en plan, en kalkyl eller kostnadseffektivitet.


Amanda sticker in sitt huvud mellan alla manglade släta dukar som hänger på tork.
-    Vad är det där, utropar hon och pekar med fasa på den underliga maskinen jag sitter och rattar.
-    Det är en mangel säger jag glatt till min dotter, ett av nutidens barn som aldrig sett sin mamma mangla hennes pappas skjortor. 


God Jul och länge leve Damastdukarna!

Inga kommentarer: