Jag böjer mej ner och knyter skorna. Och det kan ju tyckas att det inte är särskilt märkvärdigt.
Lite osäker och kanske lite vinglig. Klarar jag detta? Ja. Fantastiskt att efter åtta månader kunna sätta på sig skorna utan skohorn. Och strumporna. Jag kommer säkert snart att glömma hur jag fick lägga strumporna på golvet och försöka peta in tårna i dem. Sen försöka få tag i strumpan med fingrarna och dra medan jag höll andan. Ibland fick jag ge upp och vila en stund före nästa försök. Likadant med byxor. Och alla saker jag tappat på golvet och låtit ligga.
Nu kan jag ta ur skohornet ur min bag, och alla smärtstillande tabletter också!
Jag njuter av varje rörelse jag kan göra. Synd bara att man ska behöva ha ont för att kunna uppskatta lyxen av att kunna röra sig till vardags!
