Vi kör slingrande vägar upp till Cortona. Men idag passerar vi denna vackra lilla stad som i vårt tycke är lite för turistanpassad. Vi fortsätter ytterligare några kilometer upp i bergen och svänger sedan av, ner i ett landskap fyllt av raviner.
Klockan är halv tio och solen har övergått från behaglig morgonsol till gassande dito. När vi parkerat bilen och går in genom porten till Santuario Le Celle, är det som att komma in i en annan värld och tiden verkar stanna. Man går "ur tiden" som Bodil Jönsson brukar beskriva det. En behaglig tidlös frid råder i dalen och ravinen.
Det är lätt att andas här.Luften är klar och sval och på något sätt är det lätt att dra djupa andetag. Vi var här för två år sedan och blev då helt tagna av denna lilla dal med sitt gamla kloster. Därför var vi oroliga att vi förstorat våra minnen. Det blir lätt så när man berättar för vänner och bekanta om något fint.
Men inte...
De enda ljud som hörs är fågelkvitter och en liten grodas kväkande som får oss alla att intensivt titta efter var den lilla gynnaren sitter. Längst nere i ravinen letar en liten rännil sig fram mellan alggröna stena under välvda stenbroar som för oss över till själva klostret. Stenhusen klättrar på bergssluttningen. Redan förra gången tyckte jag att detta kloster skulle passat utmärkt som Rivendell eller Vattnadal i Sagan om ringen-filmen.
Vi fotograferar och skissar. Men samtidigt vet jag att inget fotografi någonsin kan skildra den upplevelse av rofullhet och andlighet som skänker Le Celle sin skönhet. De skrovliga stenväggarna längs pelargångarna känns förmodligen likadana att stryka med handen som när klostret var nytt. Endast stenplattorna vi trampar på har nötts av fötter och sandaler i flera hundra år. Stenen är alldeles blanksliten och hal.
Inte för att jag är särskilt religiös men jag skulle nästan kunna gå i kloster för att få tillbringa en tid i Le Celle.
Reportage från målarresa i Umbrien juni 2007
Kerstin Melin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar