torsdag 22 december 2011

Julhandel


På Coop är det kaos. Det märks redan på parkeringen. Bilarna ser ut som svärmande bin som surrar och snurrar runt runt för at hitta en plats att parkera på.

När jag kommer till kundvagnsgaraget börjar jag ana hur det ser ut inne i varuhuset, eftersom kundvagnarna inte finns i sitt lilla plåtskjul. Endast ett par stycken, ratade. En vagn, med en halväten banan har blivit kvar, klämd mot nästa inkörda vagn. Och så en skev vagn med ena hjulet på sniskan. Jag tar den, och får under hela min handling trycka den mot höger för att den ska åka rakt fram. Det finns i alla fall inga gamla reklamblad kvar på botten. Jag lastar den med mina tomburkspåsar.

Jag får köra slalom mellan kunder som ska köpa granar och de som just hittat sin drömDisneygran som de släpar efter sig. Kungsgranar och silvergranar, inte en enda naturlig gran ser jag.

Till slut är jag framme vid ingången till återvinningsrummet. Här står killar med jätteplastsäckar fyllda med tomburkar. Jag undrar om de samlat ihop dem, men inser snart att det nog varit ett rejält party som resulterat i denna gigantiska samling. Det blir min tur och då upptäcker jag att Staropramenburkar inte stämmer överens med pantmaskinens regler för vilka burkar den vill sluka. Efter ett par försök då maskinen raskt slamrar tillbaka burkarna till mig, ger jag upp. Som den miljömedvetna medmänniska jag försöker vara, samlar jag ihop alla Staropramen i mina plastpåsar för att ta med dem till en miljöstation på vägen hem. För den servicen har inte Coop. Burkarna får alltså trängas bland mina kassar i min vänstervridna vagn genom hela stormarknaden.

Det här känns nästan som jag är mitt i ett TV-spel där jag hela tiden måste ta mig förbi en massa hinder för att komma till nästa ”nivå”.

Nästa hinder är att hela entrén på Coop är fylld med tvåmetersställningar fyllda med julstjärnor, enar, glittrande vitsprayat björkris, snittblommor och julgrupper i mängd. Alla ställningar är placerade så man åter måste köra slalom och bli tillräckligt köpsugen på vägen. Speciellt som Coop veckan innan skickat brev ”speciellt” till mig som är deras favoritkund. De bifogade en liten kupong med 25 kronors rabatt om jag köper julblommor för hundra. Det går jag ju på och det blir flera vändor runt ställningarna för att samla ihop blommor till rätt belopp.

Nu är jag nästan framme vid stället där man hämtar sin shop-and-go-scanner, om det finns några kvar. Första stället är tomt. Endast en liten röd elektronisk skylt talar om att det tyvärr inte finns några scannrar lediga för tillfället. Jag är inte förvånad. Men jag hittar en, längre bort.

Nu är jag redo för att handla! Och jag är inte stressad eller har bråttom och då är det ganska kul att vandra genom detta inferno av folk som sliter i allt, ungar som skriker och tjatar och som mutas med bullar och bananer som i bästa fall blir betalda i kassan (och som inte kommer ligga kvar i kundvagnen till nästa kund!)

Jag väger mina rödlökar på vågen och fascineras av att om jag trycker på bokstaven L för lök så finns de där på displayen som LÖK RÖD. Trycker jag på R så finns de där också, RÖD LÖK, och det är samma pris! Jag slutar min undersökning eftersom en suckande kö bakom mig och vågen inte uppskattar min research. Jag hinner inte söka på kategorier, det får bli en annan gång.
Jag ger mig inte heller in i bataljen om grönkålen, som även den ser ut som ett sällskapsspel. Vem kan hitta de snyggaste kvistarna?  Golvet ser ut som i Ernsts julprogram, prytt med gröna kvistar som ramlat ur bunkarna.

En bit bort ser jag ett tiotal böjda ryggtavlor tätt ihop, huvudena syns inte alls. Jag blir nyfiken och närmar mig gruppen som ser ut som någon slags religiös sammankomst. Jag har fel, det handlar om något så profant som skinka. När det äntligen blir lite tomrum väljer även jag en skinka och undrar varför det tar sån tid att välja skinka. Alla ser likadana ut och väger lika mycket men tydligen är skinkvalet ett viktigt beslut som det inte får slarvas med.

Nu är jag framme vid det viktigaste inköpet för mig denna dag, ingredienserna till julkorven. Jag blir lite nervös, för där kött- och fläskfärs ska ligga, ser det ganska tomt ut. Och vi som ska göra julkorv i morgon. Coop säljer alltid fläskfärs i 400-grams-förpackningar. Jag undrar varför man inte har 500 gram i paketen, det skulle verka mer standardiserat. Men det kanske är vad en normalfamilj äter.
                                                              
Vi är ingen normalfamilj. Snabbt räknar jag ut att mitt julkorvsrecept kräver 3 600 gram, vilket betyder nio paket. Det ligger tio i disken. Snabbt rafsar jag ihop nio paket och kör min vagn några meter därifrån och känner mig väldigt skyldig. Jag vet inte varför jag får dåligt samvete, för jag scannar av alla mina nio paket. Samtidigt hör jag två anställda som inte sett mitt kap, diskutera.
– Har vi inte mer fläskfärs?
– Nej, det där är det sista.
Jag får lite magknip när jag tänker på alla barnfamiljer som ska göra korv denna helg. – Nej, tyvärr barn, det fanns ingen fläskfärs kvar.
Förhoppningsvis är korven inte lika helig för dem som för oss.

Jag plockar åt mig tre paket korvskinn och damen bredvid mig tittar lite undrande, vad jag har för hemliga passioner som ska ha så många paket korvskinn.

Tänk, för trettiofem år sedan handlade jag exakt samma ingredienser till julkorven. Mamma låg sjuk i Hongkong-influensan och jag skulle sköta hela korvtillverkningen själv. På den tiden fanns inte någon Coop Forum, endast Storskogen som verkligen var en stor affär mätt med den tidens mått. Där malde handlaren all färs själv medan man såg på. Inga hermetiskt tillslutna 400gramsförpackningar i plast som sedan ska till återvinningen för att bli fleacetröjor. Såna fanns inte heller på sextiotalet, och återvinning hade ingen hört talas om. Och något snusk i köttdisken hos ICA var heller inte känt. Basiluskerna gjorde oss bara mer härdade och motståndskraftiga.  

På Coop har jag nu kört fast med vagnen. Det finns inga naturliga filer att följa inne på stormarknaden som det finns på parkeringen utanför. Jag parkerar vagnen på ett ställe där jag tror att den inte är i vägen och går nu och hämtar alla saker i famnen. Samtidigt hoppas jag att vagnen ska vara kvar, att inte någon tar fel och börjar scanna varor med min scanner. Det har hänt förut och skam till sägandes, jag har nyligen gjort det själv och Amanda höll på att dö av skam.

Nu är vagnen full och på upploppet mot kassan ser jag andra vagnar som borde ha ett sånt där nät som man sätter på skottkärran när man kör löv. Glasburkar med rödbetor ligger på kanten av en vagn och jag snabbar mig förbi för att slippa bli rödstänkt om den åker i golvet. Jag är tacksam för min shop-and-go-scanner som gör att jag kan gå rakt till kassan och bara betala, efter att först tagit upp min lilla kortlek med rabattkuponger, där jag säkert lurats att köpa saker som jag kanske inte behöver. Ett paket julservetter som inte är särskilt snygga men säkert går att använda till vardags, ett blockljus med tio kronors rabatt och så julblommorna och tvättmedlet. När jag senare tittade i plånboken hittade jag 50-kronorskupongen på skinkan. Den glömde jag.

Så är det dags att rulla ut till bilen igen där bilar i rad står och väntar på att hitta en parkeringsplats. Hemma väntar barnen på att korvtillverkningen kan börja.

God jul
önskar Kerstin


Inga kommentarer: