En trappa upp. Det är som att gå till VIP-loungen på en flygplats. Jag har tidigare trängts i den tråkiga korridoren på bottenvåningen, med en massa folk som väntar. Där finns det skyltar med uppmaning att ha ID-kortet lättillgängligt. Där ska det gå fort.
En trappa upp är allt mycket trevligare. Möblerna, konsten, ja hela stämningen andas "här kan du känna dig hemma". Blommor i fönsternischerna. Personalen går långsammare, pratar och skrattar med varandra. Verkar trivas på jobbet. Till och med tidningsutbudet är lyxigare, med tidningar som Residence, Vagabond och Icon. Jag börjar faktiskt känna mig hemma här nu. Hittar till automaten med kylt och bubblat vatten.
Jag har till och med en egen sköterska på Bröstmottagningen. Sen jag flyttade hit upp har jag inte varit orolig en enda gång.
Men är det inte konstigt. När jag passerar alla kvinnor på bottenvåningen som sitter och väntar på mammografi, med kallelser i händerna, andas hela tillvaron oro. Oro för att det där andra brevet ska landa i brevlådan. "Vi vill göra ytterligare kontroller för att vara säkra".
Nej, det är nog inte konstigt. Oro uppstår när man inte vet. När jag fått min cancerdiagnos, fanns det ingen oro kvar. Endast en massa praktiska saker som skulle lösas. Det svåraste tyckte jag nog var hur man talar om att man fått cancer. Det finns så mycket rädsla förknippat med själva ordet. Men jag har bestämt mig för att vara väldigt öppen. Just för att avdramatisera sjukdomen. Vi är ju väldigt många som drabbas, var nionde kvinna.
