Hej Mamma!
Du lyste upp och kände igen mig på långt håll. Vi gick hand i hand genom matsalen och du stannade upp eftersom du såg en halväten kaka som du stoppade i munnen.
Inne i ditt eget rum la du dig som vanligt på sängen och jag satte mig bredvid.
- Mamma, jag har inte varit här på flera veckor. Jag har varit sjuk.
- Har du? sa mamma och såg lite medkännande ut.
Då ramlade mamma-barnrelationen över mig och tårarna steg upp i mina ögon. Jag som agerat mamma åt min dementa mamma, blev på nytt liten.
- Mamma, jag har opererats för bröstcancer.
Jag visste ju att hon inte skulle förstå, men ändå fanns en önskan att få tala med min mamma om det. Jag som inte fällt en tår sedan jag fick min diagnos. Inte för att jag hållit tillbaka känslorna. Jag har faktiskt inte varit ledsen. Men inför mamma, just mamma som förr var den starka, praktiska och den som tröstat, föll jag för en stund in i rollen att vilja vara liten och bli tröstad.
- Har du, sa mamma. Sen var det ögonblicket borta och mamma hade glömt vad jag sagt.
Vi tog en promenad runt huset. Mamma frös i den varma sommardagen. Jag hjälpte henne in.
Vi hade bytt roller igen. Jag var åter den praktiska, starka som fick ta hand om min mamma.
