Förra veckan gav jag upp. Efter fem veckors infektion började orken ta slut. Fortfarande grinade mitt bröst mot mig i spegeln med en illröd nyans. Förutom den blålila färgen där skinnet var så tunt att det var genomskinligt.
Vi gav upp. Både min läkare och jag. Den bröstprotes som hade opererats in, skulle nu tas ut igen eftersom kroppen ändå försökte göra sig av med den på egen hand. 4 veckors antibiotikabehandling, varav 5 dagar intravenöst, hjälpte inte. Huden där kroppen planerade att skicka ut protesen var supertunn. För att inte detta skulle hända akut under midsommarhelgen, tömdes protesen på all silicon. Det skulle minska trycket så att min Alien inte skulle hoppa ut. Eller som dottern uttryckte det: "Så att den inte far iväg som en manet mot vindrutan".
Så vi planerade in en operation på onsdag. En sista avstämning skulle dock göras idag.
Hemma hade jag planerat allt inför en ny operation, med alla erfarenheter från förra operationen. Inget nagellack, tandtråd för att snurra av vigselringar, operationstvål för att skapa den rätta svintolooken i håret, rena handdukar, lakan. Jag hade till och med fixat en snygg liten kasse att ha dränaget i denna gång, en tygkasse från Gudrun Sjödén.
- Sänkan är nere på 5, berättar min gulliga kirurg, strålande glad. Jag tar av mig BH:n. Läkaren är jättenöjd. Den tomteröda färgen är borta. Själv har jag bara sett den blålila delen.
Så, vad gör vi nu, undrar jag.
Vill du, så tar vi ut protesen ändå, men nu för första gången är det jag som är positiv, säger doktorn.
Den omöjliga matchen mot de tuffa bakterierna verkade ha vänt. Slutspelet kan börja.
- Men den tunna blå huden, vad gör vi med den, frågar jag.
- Det fixar vi senare, skrattar hon. Har den hållit så här långt, så håller den nog i fortsättningen också.
Jag ser maneten på vindrutan framför mig igen.
När jag går därifrån skuttar jag lite i solen. Jag har glömt att fråga om allt möjligt. Men jag ska i alla fall hålla mig lugn, vet jag. Nu är det tid för läkning och vila. Och, jag har kvar min bröstprotes, som är helt utan silicon. Men det fixar säkert min läkare också så småningom.
En sista penicillinkur. På söndag är det final. Jag hoppas att mitt lag vinner.
